Ölands storhetstid

(Järnålder 500 f.Kr-1.050 e.Kr.)

Ungefär 500 f.Kr. vidtar Ölands mest betydelsefulla förhistoriska period, järnåldern. Sten och brons ersätts efterhand av järnet. Konsten att utvinna järn är en av mänsklighetens stora uppfinningar som inte minst skulle gynna Öland och ölänningarna.

Rekonstruktion av järnåldershus i Skäftekärr.

Övergången mellan brons- och järnålder blev en brytningstid mellan gammalt och nytt. Samtidigt förändrades klimatet vilket inte var till fördel för människorna. Somrarna blev kyligare och fuktigare, vintrarna blev ungefär som dagens, ömsom milda och ömsom kalla. Stora lokala skillnader torde dock ha förekommit. På Öland och i sydligaste Sverige lär klimatförsämringen varit mindre kännbar. De bastantare husen som byggdes gav överlevnadsskydd åt människor och djur. Påfrestningarna blev ändå stora, större sociala skillnader och ökade oroligheter innebar för många en prövningens tid.

Allt eftersom tiden gick, upptäckte man här i Norden att järn fanns på nära håll, nämligen i myrarnas och sjöarnas malm och man lärde sig snart konsten att smälta denna malm till järn. Så lärde sig också ölänningen denna ädla konst, ett bra exempel på detta är Hässleby borg, där man på 1970-talet fann den äldsta funktionsbestämda järnframställningsplatsen på Öland. Säkert har inte Öland och ölänningarna varit självförsörjande på denna metall. Småland blev däremot en betydande järnbygd, varför det är troligt att Öland fick mycket av sitt järn från grannarna på andra sidan sundet. Av järnet tillverkades bland annat jordbruksredskap, hushållsföremål och vapen.

I motsats till Kalmarkusten är bebyggelselämningarna från äldre järnåldern (500 f.Kr.-400 e.Kr.) mycket rika på Öland. Århundradena efter Kristi födelse framstår som en verklig storhetstid, då exceptionellt rika fynd och boplatslämningar vittnar om en välmående jordbruksbygd.

Text: Börje Nilsson, Ölands kulturarv 1999.