De första Ölänningarna

Den kalkstensklippa som skulle få namnet Öland var en gång lösa bottenlager i ett tropiskt urtidshav. Slammet i detta hav, som avsattes för ca. 500 miljoner år sedan, förstenades och därmed också de bläckfiskar och kräftdjur som vi i dag kan se i form av fossil. I jämförelse med dessa svindlande årmiljoner är själva jordtäckets ålder obetydlig. Än yngre är spåren av de första människorna som kom till ön, det man lämnat kvar i form av stenredskap, flintavfall, eldstäder och gravar.

När inlandsisen drog sig undan från södra Sverige för ca. 13.000 år sedan, kunde arktiska djur och växter vandra in och ta de frilagda öländska markerna i besittning. I deras spår följde människorna. De kom som kringströvande jägare och fiskare utan fasta uppehållsplatser, små grupper med få enkla redskap för jakten och fisket. De möttes av en ö med vidsträckta öppna slätter och ljusa skogar; ett jungfruligt vildmarksrike med obegränsade utrymmen.

Arkeologiska fynd visar att de äldsta bosättningarna på Öland är mellan 9.000-10.000 år gamla och tillhör jägarstenålderns början. Under denna tid låg kustlinjen ca. 10-20 meter över nuvarande havsnivå och stora delar av Öland var således vattentäkt, dåtidens norra udde låg då i närheten av Bruddesta i Alböke socken.

Text: Börje Nilsson, Ölands kulturarv 1999.